lejonunge

Såg på en naturfilm på svt innan om hur djuren överlever torkan i Afrika och där var en liten lejonunge som kom i kläm när en buffelflock gick till attack mot lejonen. Den blev trampad på och förlamad i bakkroppen. Det var så tragistkt och sorgligt att se hur denna lille unge kämpade för att följa med flocken, han släpade sig fram på frambenen och kallade på dem när de kom för långt bort. Tillslut kunde resten av flocken inte vänta längre utan gick ifrån honom. Åh det var så fruktansvärt sorgligt att se och jag kände mig helt förvivlad över denna lille försvarslöse unge som fick lida så. I slutet följde kameran spåren efter hans släpande bakben tills de helt plötsligt tog slut. Tårarna rann och jag mådde illa, naturen är grym och då anser jag ändå att människan är den grymmaste av alla. Men fy vad tagen jag blev av den lille lejonungens kamp, den gav verkligen inte upp trots att det var lönlöst.

Kommentarer
Postat av: Caroline

Hej, det kändes fint att du skrev om hur mycket den filmen berörde dig. Jag såg den filmen på svt play igår, och blev också väldigt ledsen för den skadade lejonungen. Men jag blev även upprörd, låt mig försöka förklara varför.

Jag undrade om det inte fanns några viltvårdare i distriktet som kunde hjälpa lejonungen eller åtminstone förkorta dess lidande. Filmteamet tycktes bara följa med djurflockarnas vandring norrut mot vattnet och filmen började med att berättaren förklarade att klimatförändringar har förändrat denna plats i Afrika, och sedan får vi se djurens vardag i ett uttorkat landskap. Den lila lejonungen blev skadad när flocken jagade bufflar, och lejonungens kamp där den måste följa flockens vandring släpande med bruten bakkropp visas länge under filmen med sorglig musik. Berättaren förklarar samtidigt att om renperioden inte hade varit försenad, så hade djuren inte behövt vandra så långt norrut för att få vatten och det tilläggs att klimatförändringarna till största delen är människans fel. Så denna lilla lejonunge får agera som ett objekt som ska gripa tag i våra hjärtan, det var märkbart att de hade lagt upp filmen på det sättet, och vi skulle känna oss illa till mods över insikten att landskapets torka, och lejonungens öde är vårt eget fel.

Det har alltid funnits lidande, smärta, skador och sjukdom i naturen. Jag tror säkert att det fanns lika stor risk att lejonungen skulle bli skadad i en jakt med eller utan klimatförändring. Notera därtill att dödligheten är hög bland djurungar, jag vet inte siffran för lejon, men det är långt ifrån alla som når vuxen ålder och så har det nog alltid varit.

Det är säkert sant och riktigt att människan har orsakat mer lidande för djur och växtliv de senaste decennierna, men man kände sig som betraktare väldigt hjälplös när man såg filmen. Vad kan jag som enskild person göra? Filmen gav inga förslag på organisationer som arbetar med dessa problem eller gav några andra slags råd.

Om filmens avsikt var att sprida kunskap och att bidra med förbättring för miljön, borde de ha gjort filmen annorlunda.

Denna film lämnade mig bara i en känsla av nedstämdhet och hopplöshet.

Kram på dig, jag hoppas det kan vara till någon slags tröst för dig att du inte är ensam i din upplevelse av filmen.







2011-03-28 @ 15:33:38
Postat av: My

Jag blir tårögd bara av att läsa hur du beskriver den lilla lejonungen. Har inte sett filmen och kanske är det lika bra. För då skulle det nog bara göra ännu ondare i mig.....



Kram!

2011-03-29 @ 20:53:34
URL: http://tankarimy.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0