Måndagmorgon hemma i sängen
Funderade på hur jag skulle klara mig igenom dan utan att falla dit och bestämde mig för att ta med mig en filt och spendera dan i "parken" utanför psyk. Det var det enda som då kunde ge mig lugn. Somnade om och känns bättre nu, vet bara inte hur jag ska kunna äta något idag, så rädd att det ska slå över.
Tanken tidigare imorse om att åka till psyk känns nu bara löjlig, tänk om min psykolog skulle se mig, vad skulle hon tänka då och tänk om hon ve och fasa skulle komma fram och prata. Samtidigt som jag vet att det innerst inne är just det jag skulle vilja och en av anledningarna till att jag hade åkt just dit. Nu tror jag inte att det blir så idag men bara tanken av att jag faktiskt skulle kunna ger lite trygghet och lugn.
Tänkt mkt på det jag fick lämna ifrån mig i fredags och känner inte lika mkt ångest över det längre. Förstår ju och håller ju med i det de säger att det är så mkt lättare att det händer ngt när det finns tillgängligt i hemmet. Och jag kände ju verkligen hur det brände i skåpet och pockade på min uppmärksamhet. Så bra att det är borta kan jag ändå erkänna men jobbigt att behöva ge efter.
Vännen! Du måste ta hand om dig! Känner igen känslan av att både vilja och inte vilja ha hjälp och stöd. Känslan av att å ena sidan vilja komma bort från allt och slippa ta eget ansvar och å andra sidan vilja vara sjuk i fred och klara sig själv.
Skönt att det inte längre känns lika jobbigt att du har lämnat ifrån dig "tryggheten"!
Lova att du tar hand om dig idag, för du är värd det! Du är värd en bra dag, och du är värd ett bra liv!
Kramar!
Tack snälla. Jag vet ju att du har rätt, inget skulle bli bättre för att jag var ensam. Snarare skulle det bli lättare att hänge sig åt sjukdomen.
Jag hoppas att du kan förmå dig att äta idag, det behöver du! Kan du ringa till psykologen, tror du? Ibland kan det ju räcka med några ord för att komma på rätt spår igen. Jag hoppas att du får en så bra dag som möjligt idag!
Kram
Jag har heller aldrig varit inlagd, så därför förstår jag varför du tycker det är skrämmande. Kan precis sätta mig in i dina tankar om att vilja/inte vilja träffa psykologen!
Kram!
