100-tals ja kanske 1000-tals ord förstår om ni inte orkar läsa

I måndags var jag ju hemma från jobb, i tisdags jobbade jag som vanligt med en känsla av rädsla för att bli påkommen, avslöjad. E jobb skulle jag träffa T men hade en timme i stan innan hon slutade. Hamnade på Espressohouse och åt en macka.
Satt bredvid två tjejjer som pratade så jag hörde, de såg ut att vara kanske 10 år yngre än mig och de pratade om mående osv. Av ngn anledning fick jag för mig att de kanske inte mådde så bra som de vid första anblick såg ut att göra och mina fantasier vandrade iväg och jag började dagdrömma om att de inte kanske mådde bra alls utan var på permis från ngn avdelning och tagit tillfället i akt och gått och fikat.
Låter sjukt men i mitt dagdrömmeri så blev jag avundsjuk. Jag ville vara någonstans där jag blev omhändertagen, gå på samtal, gå i terapi, göra aktiviteter, ha strikt planerad dag, vara uttråkad och sitta och fika. Jag såg inte framför mig att jag skulle vara social eller så med andra utan det var bara jag, kanske en bok eller tidning. Och jag ville så bli inlåst någonstans där det bara fanns 4 vita väggar och en säng.
Sen försvann drömmen och blev en hets på mat. Jag började febrilt fantisera om allt jag skulle äta medans jag satt där på fiket, jag skulle äta och dricka hela dan, hela tiden nått nytt nått mer.
När T väl kom var jag så uppstressad så jag kunde inte sitta kvar utan vi gick genom stan. Och jag gjorde allt för att undvika prata om mig vilket är ganska lätt med T, hon är ganska glad för att prata om sig själv och nöjer sig med att jag säger att allt är ok.

Har börjat formas en liten plan på hur jag kanske ska försöka en gång till. Jag tänkte ringa till en annan vårdcentral än den jag går till nu(och där de inte kan erbjuda ngn hjälp) och fråga om det för det första tar emot nya patienter och sedan om deras läkare tar sig tid att lyssna, har tid att ha empati och försöka boka en tid. Vet att de på den vårdcentralen har psykologer så kanske att jag kan hitta nån som kan och vill hjälpa mig.
Vet bara inte när jag ska ringa, vill inte ringa när jag är på jobb och torsdagarna sover jag bort hela fm innan jag ska till jobb, måste nog ändå försöka på torsdag även om det bär emot. Viljan och lusten att sova är större än att be om hjälp. Men det är på gränsen till kris just nu så måste försöka samla lite mod och styrka och ha tålamod att vänta till på torsdag. Börjar bli väldig tungt och jobbigt att trampa vatten, orkar inte länge till men är samtidigt livrädd för vad som kommer hända om jag nu skulle få hjälp, är så rädd för deras bemötande och för vad jag ska säga. Att de inte ska tycka att jag har rätt till hjälp, att jag inte är värdig hjälp, att andra behöver den mer, det är egentligen inget fel på mig jag är bara lat. Så rädd. Så rädd att de inte ska tycka om mig.

Igår var jag och A i Malmö, hade tagit oss ner för lite strosande i stan, att äta gott och avsluta dan med Singin in the rain på operan. Strosandet var asjobbigt, så mkt folk överallt, ingen tyst vrå att gömma sig i. Men jag klistrade fast leendet och sa att allt var ok och så gick vi vidare. Maten smakade mig inte alls, gav bara ångest men ville ändå ha mer mer, nått annat än det jag beställt, beställer alltid fel mat. Allt annan ser mkt godare ut. Singin in the rain var helt magisk under sång och dansnumren, blir så berörd och tagen och vill bara gråta. Tänk om man kunde hittat ett jobb som innebar att man fick omges av sång och musik.

Idag var jag på en regionsträff med andra som jobbar med det jag gör, vi hade lite möte, föreläsningar osv och i vanliga fall brukar jag känna mig glad och stärkt i min identitet och i min självkänsla efter att ha träffat kollegor men idag gorde det mig bara ännu mer förvirrad och förtvivlad. Jag har tappat tron på mig själv helt och hållet, jag är så totalt osäker i allt jag tänker och kanske vågar säga. Kunde inte ta till mig informationen utan blev bara stressad av allt som sades, allt tekniskt gav mig panik för jag kände att jag inte kunde det och ffa för att jag kände att jag inte ville lära mig heller, orkade inte. Det som jag klarade av var när vi pratade om etik, moral och känslor och den aspekten av jobbet som är så viktig men ack så liten. Då kunde jag känna ett litet sting av iver och att det är med det jag vill arbeta. Men ett sådant arbete finns inte.

Så nu ligger jag här i min säng ikväll, har rusat igenom flera greys avsnitt och krängt en massa massa skit, är helt färdig men vill inte sova för då är de snart söndag och då ska jag upp när klockan ringer för att sjunga och när jag kommer hem måste jag återigen ta hand om senaste veckan förfall. Vill bara sova men vill inte att tiden ska gå så att nästa dag börjar.
Ledsen för alla dessa hundratals ja kanske tusentals ord förstår om ni inte orkar läsa.
Kram ni fina där ute i cyberspace...

Kommentarer
Postat av: Jenny

Välja fel mat - varför blir det alltid så?! Och ju mer man funderar och försöker lyda äs när man väljer mat, desto mer fel blir det. Konstigt. KRAM gumman!!

2010-10-10 @ 09:53:07
URL: http://bortomljusochmorker.blogg.se/
Postat av: Anonym

Hej!

Vad skönt att äntligen höra från dig, har varit orolig för dig. Lider med dig när du har det så jobbigt....Jag håller tummarna för dig att du får hjälp på en annan vc. Du har lika mycket rätt till hjälp som alla andra....mer än vissa faktiskt. Men jag förstår hur du tänker, jag tänkte lika dant.

Ha en bra dag massor kramar

2010-10-10 @ 11:04:25
URL: http://bulimioffer.bloggplatsen.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0