sekt
Läser en gripande bok om en kvinna som var med i en frikyrka som blev som en sekt och hennes fruktansvärda upplevelser därifrån och hennes kamp tillbaka. Inte för att jag har hennes upplevelser eller levt hennes liv men i mycket av det hon skriver kan jag ändå känna igen mig själv. Ibland har jag haft en önskan eller iaf tänkt på om man skulle gå med i en frikyrka med stark gemenskap och kärlek. Jag finner det ju inte i verkliga livet. Sen är det ju så att trots att det är det jag längtar efter mest så är det det jag fruktar mest också. Jag hade ändå inte släppt någon in på livet så då hjälper det ju inte.
Är så trött så trött och orolig i hela kroppen, vill bara sova och blunda medans kroppen vill springa ett maratonlopp.
Vill ha hjälp men vet inte vart jag ska vända mig eller vart jag ska våga vända mig. Har sökt hjälp så många gånger utan att i slutändan må bättre. Vet inte vad jag ska göra. Vill inte ha det så här men vill samtidigt inte visa mig så svag igen som jag gjorde i samband med utbrändheten. Ytan måste hållas fläckfri och stark. Känner mig som byggd av tegelsten på ytan men utan innehåll, bara tomhet.
