frokenlejon

Problemet är att jag inte kan se någon lösning på mitt/mina problem. Jag kan inte se hur det skulle vara om jag mådde annorlunda. Jag vet inte vad mitt mål hade varit om jag söker hjälp. Om jag själv inte vet om det jag allra helst vill är att få dö eller må bättre hur ska någon då kunna hjälpa mig. Jag vet inte vad som innebär med att må bättre. Jag kan inte visualisera eller känna känslan av hur det är att må bättre.

Tappar mycket nu igen, kan inte förklara mig kan inte sätta ord på saker jag vet jag kan. Blir skrämd av att jag vid några tillfällen nu stått och gjort saker jag gjort i över tio år och så helt plötsligt vet jag inte vad jag gör eller vad nästa steg är. Kan inte se klart vad det är jag har för händerna. Och jag tror det är det som skrämmer mig mest, att jag är så livrädd för att gå in i väggen, eller vad det nu är för något, igen. Vill aldrig aldrig vara så sårbar och känna mig så svag igen. Och att hamna där igen det vore höjden av förödmjukelse, det innebär att jag inte lärt mig något alls av de senaste årens hårda arbete. Vad ska alla tänka, vad ska min familj tro ,kommer inte kunna se någon i ögonen. Vägrar låta det ske samtidigt som jag känner att mitt sätt att förhindra det, med mat och isolering, bara tar mig närmre och närmre. Vill bara fly, säga upp mitt jobb, säga upp alla mina bekantskaper och bara fly ut i skogen långt bort och bara bli en med naturen.