frokenlejon

Läste i Lisas blogg Acceptans ang mat i sällskap och det satte gång en massa funderingar och tankar hos mig.

Det är väl märkligt det där med sociala evenemang och middagar. Ibland är det det jobbigaste som finns och det enda fokus jag har är på maten, maten, maten. Hur mycket äter de andra, tycker de andra att jag vräker i mig, vill äta mer, vill äta mindre, kan jag äta mer, borde jag äta mindre, ser tjock ut, alla andra verkar så avslappnade och obekymrade. Medans det andra gånger kan vara precis tvärt om, det är såå skönt att just få jämföra hur mycket andra äter och hur de beter sig, då kan jag slappna av och njuta av maten och umgänget utan att ha ångest. Precis som om jag läggger över kontrollen på dem. De andra får vara riktmärket till hur jag ska bete mig och hur mycket jag ska äta.
Sen kommer det svåra och det är när man ska ha middagsbjudning hemma själv. Bara att åka och handla stora mängder mat som inte skall ätas eller tillagas på flera timmar eller kanske inte förrän dagen efter. Det är nästan att det lyser om kyl, frysoch skafferi och lockar och pockar att jag ska komma dit och äta. Hur många gånger har jag inte i sista stund fått flänga iväg och handla nytt för att jag ätit upp det jag skulle laga, eller fått ringt och bett någon köpa med sig godis eller chips för att jag "glömt köpa det". Och så sitter man då vid middagsbordet, övermätt av allt man ätit och kan knapp få i sig en bit av maten och det enda som finns i hjärnan är att man är fet, äcklig, vill spy och kan de inte gå hem snart så att jag kan äta upp resterna. Brukar dock vara ganska duktig på att skicka med allt gottis med min bästa vän, hon vet och ifrågasätter inte. Och när hon åkt så ångrar jag mig alltid, JAG VILL JU ÄTA!!!!

Men det allra värsta alltd är att sitta själv hemma och vara uttråkad och ha tillgång till mat. Eller ledsen, arg, trött, hungrig, mät, sugen etc etc men ffa ensam. Och hur ofta söker jag inte just denna ensamhet just för att kunna och ha möjlighet trots att jag vet vad det gör med mig.