frokenlejon

Känner mig så jäkla missanpassad i livet och i samhället. Jag klarar inte av att bete och fungera som man ska eller iaf på ett sätt som får mig att må bra. 

Haft det jobbigt med min chef sen igår. Vet inte om det beror på att det varit superstressigt på jobb, att jag sovit dålig eller att  hon är stressad eller nått annat. Har haft en sån stark känsla av att det är något hon retar sig på. Igår eftermiddag var rent jävlig på jobb, superstressigt och jag kände hur stressad jag var bla av att hon betedde sig så avigt, avvisande och irriterat förutom att vi hade för mycket att göra. Kände själv att jag inte var på mitt allra mest strålande humör och det blev bara värre och värre under eftermiddagen. Kan inte låta bli ändå att lägga mest skuld på mig själv för jag känner hur varje stressad och irriterad känsla och tanke förstärks till oproportionella höjder av att allt gammalt som inte fått komma ut blossar upp. Ville bara skrika och gråta men det går ju inte riktigt på jobb. Fräste ganska rejält åt en arbetskamrat som iof betedde sig dumt men jag vet inte om det var på "lagom" nivå eller förhöjt av allt som kokade.
Kände mig totalt överkörd och ignorerad vid flera tillfällen och min chef betedde sig som hon gjort tidigare gånger. Totalt kontrollerande och nonchalant.
Gick från jobbet superfrusterad och visste inte vad jag skulle göra av mig själv. Hur gör man om man inte äter och kräks? Vad gör man av all denna ilska och frustration? Satte mig i bilen och allt var som bortblåst, hade ingen energi kvar.
Som tur var skulle ja på kören i gårkväll och det var såå skönt att få sjunga ut och glömma all skit för ett ögonblick.
Sen måste jag ändå berömma mig själv lite för trots att jag proppade i mig en massa godis innan kören i ren panik så ringde jag min bästis på vägen hem och vräkte ur mig all skit. Fick skrikit och gormat lite tom. En stilnoct på kvällen och så var natten ganska räddad.

Imorse var jag nervös inför att gå till jobbet, hur skulle chefen vara, skulle hon fortsätta i samma stil, skulle jag göra det? Hur skall jag vara? Isande tystnad, jag och chefen undvek varandra så gott det gick. Det kan inte bara varit inbillning från min sida. Började bli trött på det och samtidigt osäker på hur det skulle sluta. Så jag gjorde något jag nästan aldrig gjort. Jag gick in till henne och frågade vad det var som var fel? (kände hur jobbigt det var, ville bara fly, hur ska jag formuler mig? tänk om jag börjar gråta eller börjar skrika) Hon svarar att hon inte förstår vad jag menar. Jag försöker förklara hur det känts igår och idag och att hon verkat sur och irriterad på mig. Hon kontrar med att jag verkat sur igår och att hon inte förstår var jag menar om sitt eget beteende. Hon lutar sig tillbaka i stolen och jag känner hur jag inte klarar mer jag är på väg att börja gråta och vill bara fly. Jag klarar det inte, jag klarar det inte!!!! Säger henne att jag var stressad igår och irriterad på en sak (förklarar varför) och att jag hoppas att hon säger till mig om det är något som stör henne. Det ska hon göra säger hon (i mina öron) i överlägsen ton och lutar sig om möjligt ännu mer bak i stolen och säger ingenting varav jag går ut.
FAN FAN FAN vad jobbigt det är, vill bara skrika och gråta. Å ena sidan vill jag vara stolt över att jag faktiskt ändå tog upp det med henne men samtidigt känns det som jag inte fick någon respons alls och det gav mig ingenting förutom en känsla av att vara så totalt missanpassad och har ingen aning om det jag känner är en korrekt verklighetsuppfattning eller en verklighet med dubbla förstärkare pga mitt bagage. Genast kommer mina mörkaste tankar upp om att inte fortsätta leva, det är för jobbigt, vet inte hur jag ska orka.

Kämpade för att resten av dagen skulle bli trevlig men den sura stämningen från min chef försvann inte och jag tyckte hon betedde sig likadant igen men orkade bara inte. Orkar inte reagera eller säga nått. För det är inte stora grejer eller saker som är lätta att peka på. Det är blickar, kommentarer, ignorans och kontrollerande. Äter upp mig inifrån och känner mig som en falsk människa som inte står upp för mig själv utan kapitulerar så lätt och blir en insmickrande äcklig fjant.
Vet inte hur jag ska bete mig eller hur jag ska uttrycka mig och tror ändå att mycket av allt det som hänt nu ligger mkt i mig själv och mitt sätt att hantera situationer eller snarare min oförmåga att hantera situationer.

Blir en Stilnoct ikväll igen.