frokenlejon

Nu struntar vi i gårdagen för idag är en bra dag. Har precis beställt 6 böcker på cdon och läängtar så till de kommer, bla har jag beställt Agneta Sjödins böcker. Läste en artikel om henne och hon verkar ha väldigt sund inställnig till mycket.  Och så var jag ju tvungen att beställa lite deckare och skönlitteratur också, måste komma bort från lästorkan mår och ffa sover så mkt bättre när jag har en bra bok att läsa, Och nog för att Bibeln kan vara underhållande och intressant så behöver hjärnan få lov att vila lite ibland.
Har även varit ute på långpromenad i skogen med vovven och mamma.
Hon är ju rolig, hon förstår verkligen inte alls. Berättade att jag tyckte det var såå skönt på midsommar att jag bestämde mig för att inte göra något utan bara ta det lugnt. Då säger mamma att hon tänkt så mycket på mig och tyckt såå synd om mig för att jag satt själv på midsommar (vilket jag först berättat för henne igår). På vilket sätt tror hon att det ska få mig att känna mig bättre? Att hon tyckte synd om mig? Det stärker ju knappast. Kan inte låta bli att skratta lite åt henne orkar inte ta illa vid mig, är för van att hon inte ser mig som mig utan utifrån hennes värderingar. Fick ändå försvarat (så dumt egentligen, ska jag ju itne behöva) varför det kändes bra att vara själv...

Tack snälla Malin för din kommentar. Trots att det var jag själv som skrev inlägget så har jag ärligt inte sett på det på det sättet innan. Att jag står mellan att hetsa eller ha ångest, trodde nog att alla hade det likadant.

Och till Elin, jag har provat antidepp (fluoxetin) för 2 år sedan när jag gick in i väggen men tyckte det bara gav en obehaglig känsla av att locket lades på alla känslor och det behöver definitivt inte jag, det är jag så duktig på själv. Har dock funderat själv att jag kanske borde prova igen kanske någon annan sort. Har tyvär blivit lite bränd på läkares attityder. De vill gärna pracka på en en massa mediciner men när man börjar ifrågasätta eller föreslå någon annan medicin blir de sura (säkert inte alla, och börjar tro att det är jag som inte kan lägga upp eller fråga saker utan att verka ifrågasättande på ett negativt sätt och så går de i försvar istället för att lyssna och att vi tillsammans kan komma på en lösning). Hade kontakt med en läkare på psyk när jag gick där pga utbrändheten som skrev ut fluoxetin och som inte gillade när jag slutade med dem trots att jag gjorde det i samråd med min terapeut. Sen när jag försökte ta upp diskussionen om att kanske börja med dem igen efter ca 1 år eller om jag kanske skulle prova någon annan då ville hon inte lyssna utan sa att det fick jag prova på eget initiativ. Och det vågade jag ju inte. Under säkert ett års tid gick jag konstant med en paket atarax (ångestdämpand) i väskan. Har nog totalt tagit två tabletter men bara vetksapen att de fanns där gjorde att jag klarade av dagen, jag behövde inte vara så rädd för panikångesten för jag hade hjälp i väskan. Sen är ju även nu min bästa vän Stilnoct som jag använder tofr.
Tack för din kommetar och dina frågor. Hoppas allt är bra med dig.

Solen skiner och det känns bra :)