frokenlejon

Min lilla goa vovve är sjuk och har så varit i ca ett år. Han har en tumör i lungan. Han blev jättedålig förra sommaren och då hittade vi cancern men med understödjande behandling mådde han bra igen men tumören är ju kvar och den växer. Han mår inte dåligt av den utan mår som vilken 10-årig hundgubbe som helst.  Förra sommaren ställde jag in mig på att han snart skulle få somna in eftersom han var så dålig och jag går varje dag och bävar för att han ska bli sjuk och må dåligt igen. Förr eller senare kommer han ju känna av tumören men just nu mår han som sagt jättebra. Det värsta är och det vågar jag knappt säga men efter i somras så har jag börjat vänja mig vid tanken att han inte kommer leva så länge och har nästan börjat se fram emot ett hundfritt liv så att jag kan ägna mer tid åt att träna och att inte vara så bunden. Usch vad hemsk jag är, älskar ju honom och kan inte förstå hur jag kan känna så. Han är ju bara världens underbaraste hund.
Finns ingen bättre. Mina kisar är ju mina hjärtebarn men Douglas (hunden) är min livs- och sängkamrat (missförstå mig nu rätt, inget snuskigt). Han följer mig överallt, på jobbet, på promenader, på de flesta saker jag gör och är alltid glad när jag kommer hem.
Han förtjänar inte att jag tänker som jag gör.