Struma
Hösten/vintern 2003 hade jag återkommande problem med magkatarrer, depressioner och blev allt mer stressad. Började efterhand få koncentrationssvårigheter, var konstant varm och såg nästan solbänd ut i huden. Min vilopuls låg på 115 (!), jag började få skakningar i ffa händerna, var konstant trött, när jag cyklade kändes det som om jag cyklade med punka och jag kunde inte gå ner för en trappa utan att hålla i ett räcke. Jag fick ett jävla humör och fick sagt en del sanningar jag annars inte skulle våga (på gott och ont). Till slut insåg jag att detta inte bara var stressymtom utan gick till läkaren som konstaterade att jag led av Hyperthyreos (giftstruma) med arrytmier på hjärtat som följd. Jag blev satt på medicin som skulle slå ut sköldkörteln och hjärtmedicin. Läkaren ville sjukskriva mig i väntan på remiss till specialist men det tyckte jag var onödigt, jag var ju inte sååå sjuk och definitivt inte svag. Kom hem och kollapsade....Blev halvtids sjuskriven och det var tur det för de medicinerna jag åt slog ut min ämnesomsättning totalt så jag gjorde inget annat än jobbade mina 4 timmar, sov, sov, sov och åt lite, lite. Jag gick upp 13 kg på 4 veckor!!!!!
Kom till specialist och vi började diskutera behandlingsmetoder. De alternativ som fanns var:
Radioaktiv jod-behandling
Medicinering
Operation
Han ville inte rekommendera någon särskild utan tyckte att det var mitt val. Vad gör man? Jag försökte kolla så mycket som möjligt på nätet och läsa mig till hjälp i detta svåra beslut. Kontrollmänniska som man är så såg jag detta som ett uppdrag som skulle utföras på bästa sätt och som jag skulle klara själv.
Vad jag kom fram till var att som ung kvinna som inte fått barn än så rekommenderades inte jod-behandlingen. Det jag också kom fram till var att merparten av de som gick på medicinsk behandling ändå fick operera bort sköldkörtlen till slut. Pratade med min läkare om hur jag tänkte och ville ha stöttning i beslutet, hans kommentar var: Jag själv skulle ju inte vilja att någon skar i mig, men det är ju ditt beslut!!! VA!?!
Det slutade iaf med att jag skulle få en remiss till en operation och jag skulle få äta levaxin resten av livet. Men det skulle inte vara några problem, allt skulle bli precis som vanligt. När jag var korrekt inställd på levaxinet skulle min ämnesomsättning bli normal igen och jag skulle gå ner mina kilon. Inget skulle vara förändrat....
Jag bad ändå om hjälp att få prata med någon eller om de iaf kunde påskynda remissen till anorexicenter som varit under behandling i 1 år. Jag mådde som ni kanske kan förstå inte sämst av struman just då utan av viktuppgången och maktlösheten inför den och ffa var jag livrädd för vad det skulle ge för följdeffekter längre fram. Ingen hjälp fanns att få, dietisterna var till för diabetikerna och deras egen kurator var upptagen.....
Genom hela den här utredningen om min struma så kvarstod hela tiden frågetecknet till varför jag fått struma? Det finns inte i släkten och jag har aldrig rökt (man hade tydligen hittat ett samband mellan kvinnor som röker och struma). Men aldrig att det togs upp som ett skäl till att kanske avvakta med operation.
Jag blev opererad och satt på levaxin.
Tog 1,5 jävla år innan jag någotsådär var inställd på en levaxindos där jag mådde ganska bra.
Har dock inte varit så lätt att gå ner i vikt och har fortfarande en bit kvar. Sen är det många frågor som inte fått något svar. Hur påverkad har jag egentligen blivit av sjukdomen och operationen? Jag vet att rubbningar i sköldkörteln påverkar serotoninhalten i kroppen men kan det bli bestående men? Har sedan operationen förändrats, jag är med nedstämd, varit deprimerad, utbränd, tappat en del av gaisten/energin/viljan och har jättesvårt med mina känslouppfattningar vilket leder till att jag har svårt med min självkänsla och därav mitt självförtroende. Jag vet inte vem jag är längre. Kan det blivit en bestående rubbning på något sätt mellan mina känslor och min kropp? Blev jag utbränd pga att jag hade en stress i kroppen som tog sig först i uttryck genom struman? Skulle jag inte blivit opererad? Blev jag utbränd pga struman? Har försökt prata med läkare om detta utan att fått några svar. De vet inte. Skall dock göra ett nytt försök nästa vecka när jag får mina provsvar. Måste veta och kanske få råd i vad jag skall göra för att må bättre, kanske jag skulle prova antidepp igen trots att jag inte gillat det innan?
Det är en lurig och inte alls särskilt självklar sjukdom. Känns ibland som om jag har blivit berövad en bit av mig själv. Hade man bara kunnat få lite svar så vore det kanske lättare att komma vidare ffa om det finns något som kan hjälpa.
Usch så jobbigt att gå och grubbla på sin hälsa så där. Vad beror det på? Mår jag bra? Hur ska man må? Alla såna dr frågor. Jag tror vi med ÄS känner igen oss jättebra, även om vi inte grubblar över struma så grubblar vi säkert över om våra kroppar skadats av ÄS, varför vi fått ÄS, när man vet att man är frisk osv?
Hoppas det löser sig och du får svar på alla dina frågor,
kram!
Att drabbas av en tyrodeasjukdom är inte lätt. Jag har hypothyreos (numera medicinerad) och det var väldigt jobbigt att få det beskedet. Sedan låter det ju så bra när man är hos läkaren, men det är sällan så enkelt. Det är svårt att ställa in dosen rätt så att man mår bra (det duger inte att de tycker att värdena ligger "bra") och återhämtningen är lång, om ens helt möjlig.
Det du beskriver som utbrändhet är effekter av att du opererat dig och måste äta Levaxin. Det är sådan man blir när sköldkörteln inte producerar det hormon det ska producera, så det är helt klart så att operationen och förlusten av sköldkörteln är anledningen till utbrändheten. Det är inte en stressrelaterad utbrändhet, men det gör den ju inte lättare att leva med, i synnerhet som det inte blir bättre om man inte hittar rätt dos.
På sätt och vis är jag avundsjuk på dem som har hyper och som får operera sig. Det får nämligen inte hypo-patienter. Varför skulle man vilja bli av med sköldkörteln kan man fråga sig. Jo, min sköldkörtel är "periodare". Emellanåt fungerar den lite och då måste medicineringen dras ner. Sedan rätt vad det är lägger den av helt och så måste jag gasa på med medicinen igen. Eftersom VC inte vill ta prover så ofta (det kostar ju pengar gudbevars) så blir det till att vara vaksam och laborera själv, något som läkarna givetvis avskyr. Men va fan! Jag kan ju inte gå och ha hjärtklappningar och svettningar eller ränna iväg i vikt och somna i maten bara för att de inte vill ta prover oftare! Utan sköldkörteln skulle min dos ligga fast på ett helt annat sätt, vilket skulle vara så skönt.
Vanliga allmänläkare vet för lite om den här sjukdomen, tyvärr, och endokrinologerna får man bara träffa om man är halvdöd eller gravid. Man ska må bra, inte bara ligga inom referensvärdena och för vissa räcker inte Levaxinet utan man måste tillföra T3 (Liotyronin). För andra hjälper det bara att äta den medicin som är gjord på svinsköldkörtel (Armour Thyroid).
Hoppas du får bättre rätsida på det här. Lycka till!
