äs-teamet
Vet ju inte om jag vill dra igång en massa egentligen. På något sätt hoppas jag fortfarande att medicinerna ska genom magi ta bort allt jobbigt.
Sjusköterskan ringde iaf upp och hon var jätterar men jag hade svårt att svara på hennes frågor. Kände mig så löjlig som ringde med mina ynkliga problem. Jag har ju säkert knappt äs enligt deras mått. Men är så trött på att vara så rädd för mat, affärer, min kropp och min hjärna. Trött på att tänka på mat hela tiden och skydda mig mot mat hela tiden.
Först: Gud vad kul med start på arbetet på måndag! Yes! Blir så glad för din skull.
Tråkigt däremot att du haft det tufft idag..:( Vet precis hur den där paniken känns när det blivit "för mycket", man blir så fruktansvärt rädd och arg och ledsen och allt på en gång! Du är oavsett detta en underbar person, önskar så att du slapp må dåligt.
Vi får försöka jobba för att inte döma oss själva så hårt. Matmissbruk/tvångsmässigt ätande/ätstörningar är ju inget vi valt att drabbas av och det är ett svårt beteende att bryta. Säkert ett av de svårare missbruken att komma ifrån faktiskt..!
Kram gumman, tänker på dig!
Men det var väl bra gjort? Om maten är ett så stort problem behöver du kanske hjälp från experter. Också! Det finns inget som hindrar att du har kontakt med bägge ställen, alla problem har ju inte med äs att göra. Jag tycker inte att du skall förringa dina problem. Att vara rädd för mat är ju en stor del av ätstörningen. Att man är normalviktig betyder ju inte att man inte lider av sin ätstörning. Vad bestämde ni, skall du komma på ett samtal?
Vet du hur mycket du kommer att arbetsträna?
Kram
Min spontana reaktion är att "vad bra" att du ringde. Någonstans kanske du själv känner att du behöver mer hjälp med din problematik kring maten. Och så jäklans modigt av dig att faktiskt ringa. Sedan kanske känslan kommer över dig efteråt, att "vad fasen gjorde jag så för". Kanske kan det ligga lite rädsla i det också? Rädslan för att arbeta ännu mer med det? Jag vet inte... en tanke bara.
KRAMAR OM <3<3
