10 år
Depression och medicinering stjäl mycket av ens känsloliv. Känner igen det där med sexuella känslor, åtrå och känslor för någon annan. Hur ska man kunna känna det. När man inte ens känner själv?
Det känns som en förbannelse.
Jag är ju omedicinerad, men har heller aldrig märkt så stor skillnad känslomässigt mellan de perioder jag haft många mediciner eller inga alls. Depressionen själv däremot, har kraftigt begränsat min förmåga att älska, i dubbel bemärkelse. Jag är innerligt glad att jag blev kär i min man för snart åtta år sedan, den kärleken är tillsammans med kärleken för min son min livlina i det svarta hålet många gånger. Beviset för att jag _kan_ känna starkt och innerligt för någon.
Jag håller med O B ovan - det är som en förbannelse, att inte ha kraft nog att älska.
Kram
Det är svårt det där. Jag kan känna ömhet för min man ibland, men oftast är jag bara likgiltig. Barnen är en annan sak, den kärleken är svårare för depression och ätstörningar att rå på.
Svårt att veta vad som är vad. Det kan ju faktiskt vara så att du inte träffat rätt person än.
Kram