10 år

Det är 10 år sedan jag senast var kär i en man. 10 år!!!
Har dejtat en hel del och haft kortare förhållanden men inte en gång att förälskelsen slagit till.
Kan inte låta bli att undra om alla år med depression, ångest och tabletter har med det att göra elelr är det pga struman. Det är nu 8 år sedan jag opererades och i min mening så är det efter det som allt rasat känslomässigt även om ätstörningen funnits innan.
Fast samtidigt så märker jag ju hur mina senaste tabletter har påverkat mitt sexuella intresse och känner man ingen åtrå så är det svårt att känna något annat också. Tidigare har jag ändå kunnat känna sexuella känslor.
 
Vet inte om det är som jag medvetet stänger av eller om jag bara är så tom som jag känner mig? Gör mig ledsen och uppgiven samtidigt som jag blir arg och trött på att ha det så här men vet inte vad jag ska göra. Börjar bli trött på att försöka om och om igen men vill ju inte ge upp, kan inte ge upp.
Vill ju bara träffa en man och ha någon att dela livet med.

Kommentarer
Postat av: Osynliga bekännelser

Depression och medicinering stjäl mycket av ens känsloliv. Känner igen det där med sexuella känslor, åtrå och känslor för någon annan. Hur ska man kunna känna det. När man inte ens känner själv?
Det känns som en förbannelse.

2012-08-05 @ 17:45:56
URL: http://www.osynligabekannelser.blogspot.com
Postat av: Helle

Jag är ju omedicinerad, men har heller aldrig märkt så stor skillnad känslomässigt mellan de perioder jag haft många mediciner eller inga alls. Depressionen själv däremot, har kraftigt begränsat min förmåga att älska, i dubbel bemärkelse. Jag är innerligt glad att jag blev kär i min man för snart åtta år sedan, den kärleken är tillsammans med kärleken för min son min livlina i det svarta hålet många gånger. Beviset för att jag _kan_ känna starkt och innerligt för någon.

Jag håller med O B ovan - det är som en förbannelse, att inte ha kraft nog att älska.

Kram

2012-08-05 @ 20:19:40
URL: http://bullochjag.blogspot.com
Postat av: Anni

Det är svårt det där. Jag kan känna ömhet för min man ibland, men oftast är jag bara likgiltig. Barnen är en annan sak, den kärleken är svårare för depression och ätstörningar att rå på.
Svårt att veta vad som är vad. Det kan ju faktiskt vara så att du inte träffat rätt person än.
Kram

2012-08-07 @ 18:25:40
URL: http://www.anniahven.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0