gråter

Varför ska det vara så jobbigt att prata med fk? Blir så himla rädd, upprörd och ledsen.
Gråter aldrig men just nu gör jag det. Inte för att de är otrevliga eller nått men för att de är så läskiga och har så stor makt över mitt liv. Alla gamla erfarenheter av dem kommer fram och jag får hjärtklappning.
Tydligen kan de inte erbjuda mig någon aktivitet bara om jag ska börja jobba igen och i så fall med något annat än det jag gör idag.
Känner mig så modlös och ledsen och osäker. Kan bara inte känna och tro att de står på min sida och vill mig väl.
snyft :(

Sovit fruktanskvärt dåligt inatt, kanske max 4-5 timmar och var helt slut när jag körde till mötet med läkaren och psykologen. Var på väg att ringa flera gånger och säga att jag inte kom. Kom fram tillslut och gick in för att kräkas för att få en liten energikick. Gick väl sådär men höll mig vaken iaf.
Bra möte, tror jag.
Min fina psykolog hämtade var sin kopp varm choklad till oss för att få mig lite piggare efteråt när hon och jag skulle ha möte. Sååå himla gulligt.
Tog en atarax när jag kom hem och har sovit några timmar, välbehövligt.

Ringde fk precis och nu vet jag inte vart jag ska ta vägen, kanske ska försöka ta mig ut på promenad.

tillägg:
Ringde precis vårdcentralen och de har inte heller något. Ingenting där heller.
Känner ännu mer press nu på att jag måste komma igång och jobba, för något måste jag ju göra. Nervös bra inför helgen då jag inte har något särskilt planerat.

Kommentarer
Postat av: Jenny

Hej gumman, ledsen att höra att det kan bli svårt med någon aktivitet via fk..:(



Bottnar din känsla av du "måste" komma igång med något på att du känner dig misslyckad som är sjukskriven? Anledningen att jag frågar är för att jag själv brottas med de känslorna av misslyckande och att livet rinner ifrån mig.



Men livet är ju här och nu. Vad VILL du göra? Finns det något du kan börja göra som går i linje med det? Kanske på ideell basis för att inte känna någon press prestationsmässigt..?



Svårt att råda, men jag tror inte du mår bättre av att känna den här stressen att komma igång heller... dock förstår jag absolut att man vill komma ifrån känslan av att vara beroende av andra. Men det är ju så vår samhällsgång är när det gäller sjukskrivning..



Kramar! tänker på dig<3

2011-10-27 @ 16:53:44
URL: http://bortomljusochmorker.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0