Mockning
Sovit mkt oroligt och vaknade tidigt men ångesten långt upp i halsen.
Ville bara ta en atarax och försvinna ett tag till men hade lovat att släppa ut hästarna och mocka och så tänkte jag rida.
Just då fanns det inte på kartan att jag skulle kunna rida, var sååå stressad och arg och då blir det ingen bra ridning, hästen känner av det direkt.
Men gick upp iaf och fick släppt ut pållarna och mockningen gjorde gott. Skönt med lite kroppsarbete.
Efteråt kände jag att jag kanske ändå skulle ge hästen en chans och ta mig ut på en tur. Gick väl sådär, när vi skrittade satt andningen högt upp i halsen men under traven släppte det för en stund så travade mkt. Hästen var superpigg och glad över att få sträcka ut ordentligt. ¨
Hade tänkt att jag skulle vara ute va 1,5 h men blev bara 45 min, klarade bara inte mer.
Nu ska jag försöka äta lite lunch, släppa ut hästen igen men sen blir det banne mig en atarax eller två, orkar inte ha en likadan dag igen känner hur den ligger och lurar, sitter med tårar i ögonen och vet inte vad jag ska ta mig till.
Har bett min psykolog att ringa mig men räknar inte med det men hoppas iaf.
Å vad jobbigt du haft det vännen. Och vilket otroligt dåligt bemötande av sjuksköterskan. Man kan tycka att de borde vara bättre skolade i att prata med människor i kris.
Så skönt att det gick ok att rida och du var väl värd lite lugnande efter det!
Stor kram
Hallu..
Jag slutade i DBT helt enkelt för att jag kapitulerade för ätstörningen istället för att använda de färdigheter jag lärt mig att stå emot och jobba för att bli frisk.
Min fysik gjorde dessutom att jag hela tiden var trött och inte orkade ta till mig behandlingen. Plus att jag inte "trivdes" med min psykolog.
Jag struntade i behandlingen i över ett halvårs tid (!!) istället för att ge det en chans. Så nej, min äs har verkligen inte gett med sig. Men DBT är ingen direkt behandling för äs och man måste öva och prioritera rätt så mycket mer än vad jag gjorde, speciellt den sista tiden.
Gör som du känner. Egentligen är kanske en traditionell ätstörningsbehandling att föredra om man tänker efter.
DBT går man i ett år och helst två, och om man slarvar som jag gjorde på slutet (dvs jag kapitulerade för ästörningsmonstret istället för att använda mina färdigheter för att kämpa emot) så är det ju inte så givande.
Annars är det det. Kram
