frokenlejon

Imorn är det då dags igen, ska träffa psykologen kl 11. Allt jag har känt i veckan som gått sen sist är som bortblåst, ingen särskild ångest, inte särskild låg bara ingenting, helt tomt. Känslan av konstgjord andning infinner sig eller snarare som att jag håller andan.
Vet ju att jag ska fråga om varför bipolär men sen då? Vad ska jag säga sen? Vill bara ifrågasätta allt och skrika att jag inte litar på henne, att hon redan förstört mitt förtroende för henne. Men så är det ju förhoppningsvis inte. Någon skrev att om det inte funkar så kan jag ju alltid byta. Hur fn ska det gå till, hur ska jag någonsin hitta kraften och självförtroendet till det. Funkar inte detta så finns det inget som kan få mig att tro att det inte har med mig att göra att det är mig det är fel på, det är mitt fel.

Klarade mina olika steg idag, ja ganska bra iaf. Blev inte gröt utan en halv påse kardemummaskorpor istället. Inte direkt tillfredställande eller bra för min mage precis.

Har försökt få tag på den psykologen hos min husläkare som skrev remissen till psyk, tänkte fråga henne om det var så att hon hade någon särskild frågeställning eller tanke efter de testerna jag gjorde som kan förklara varför min "nya" psykolog ville ställa bipolär sjdm som diagnos på mig redan. Hon kommer förhoppningsvis ringa mig innan hon slutar nästa vecka. Givetvis hade jag önskat att jag kunnde prata med henne innan min tid imorn men det är nog att önska för mkt.

Vad gör man inte för att hålla uppe fasade? Varför ljuger jag för? Visst det kan ligga en viss sanning i det jag säger men det vet jag inte. Jag bygger upp ett luftslott av lögner för att hålla ryggen fri så att jag slipper jobbiga frågor eller frågor som jag inte är förberedd på. Allt för att skydda äs och mitt inre, allt för att inför mig själv förneka att jag har rätt att må dåligt, att mitt dåliga mående inte är är dåligt nog, bara svagheter och lathet.