frokenlejon

Å ena sidan så vill jag bara kämpa utav bara fn, fortsätta jobba, fortsätta plugga, klara tentan, vara social, träna etc etc men å andra sidan så vill jag bara ge upp, vill bli sjukskriven, helst inskriven nånstans, totalt övermedicinerad och bara stirra in i en vägg.
Men så kommer verkligheten och förnuftet över mig och jag börjar tänka på hur det egentligen är att bli sjukskriven, att alla måste veta, att jag måste ha kontakt med försäkringskassan, alla oro över pengar, all ångest över att alla vet.
Och sen den andra sidan av verkligheten med att fixa allt och inte bli sjukskriven, det finns inte på denna jord att jag ska klara det, orkar ju knappt på sin höjd ens klara av att jobba just nu.
Så istället ger jag upp på ett annat plan, jag stänger av och ignorerar alla signaler, känner hur trött jag blir, hur irriterad jag blir, hur mitt tålamod försvinner men orkar inte bry mig så kör bara på. Orkar inte ens oroa mig över eller bry mig om vad detta kommer leda till i slutändan.
Det är så jobbigt att bara tänka och jag tänker hela tiden, vrider och vänder på allt in i minsta detalj och sen om igen. Känns som min hjärna ska explodera och inte kommer jag fram till nått vettigt heller av allt tänkande. Kan man få be om en lobotomering tack (inget skämta om men det gör jag ändå)

Har iaf haft en mysig helg med min kompis.