Min underbara fantastiska arbetskamrat

Ingen större ångest över snasket :) så har inte haft nått behov av toan så mkt och det behovet som trängt på har jag lyckats avstyra :)

Varit ute och plockat lite kantareller, tänkte ge min underbara fantstiska arbetskamrat, som jag kommer sakna så ofantligt när jag slutar, en liten present imorn. Blev kanske en knapp liter men det är bättre än ingenting.
Gick förbi mitt björnbärsställe där det riktigt prunkade av bär i överflöd. Kunde ju inte motstå men bestämde mig för att bara titta och koncentrera mig på en buske. Blir så stressad av när det finns överallt och det är precis som det blir för mkt intryck som jag inte kan sortera eller ta in allt och så får jag panik. Likadant känner jag när det är för mkt av allt som blåbär, människor, ljud, ljus etc.
Lyckades nästan hålla mig till min enda buske men överfödet tog över och jag stimmade runt, rev mig som attans på både armar, händer och ben men bryr mig inte utan bara kör på.
Men lyckas hejda mig tillslut när jag känner hur ångesten helt håller på att ta över och tvingar mig att blunda, gå därifrån och absolut inte titta åt det hållet.

Ska det vara så här? Borde man inte bli lycklig av sådant överflöd? Borde man inte känna ett inre lugn av att gå där och både plocka och äta bär? Nope inte jag, lugnet känner jag när jag plockar en liten kantarell här och en liten kantarell där, inget överflöd och man måste kämpa lite och koncentrera sig för att hitta några.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0