BESVIKEN
Så jäkla besviken på min psykolog och även min sk "bästis".
Min psykolog har uppmuntrat mig att gärna skriva meil till henne för att ge lite rapport över hur helgen har varit. Hon brukar svara med att hon fått meilet men inte svara på det jag skrivit vilket är helt ok. Men efter helgens meil har hon inte svarat alls, ringde henne dessutom både måndag och tisdag och bad att bli uppringd iom all ångest inför uppsägningen. Men hon ringde aldrig och dessutom så skickade jag ett meil igår om just hur jag kände och hur det gått med jobb men inte det har hon svarat på. BESVIKEN... ska träffa henne imorn men inte så sugen just nu.
Sen min "bästis" ja jag är väl hennes bästis iaf, finns där för henne i alla lägen och på hennes vilkor men nu e jag så trött på det och att det bara är en envägsrelation. Samtidigt är det svårt för det är inte så attjag har en massa andra vänner men är så trött på att även där bli besviken när jag faktiskt försöker vara öppen och be om hjälp men inte få någon respons. Allt och alla andra är viktigare.
Även besviken på mig själv som låter mig påverkas så av alla runt omkring mig och ffa för att jag tar ut det på min egna hälsa istället för att ta ut det på dem som faktiskt gör mig illa. Fast min psykolog kan jag och kommer jag nog prata med imorn.
Ätit så äckligt mkt och mår så dåligt men vill inte kräkas men måååste. Orkar inte göra nått just nu har inte promenerat varken igår eller idag och orkar bara inte.
Min psykolog har uppmuntrat mig att gärna skriva meil till henne för att ge lite rapport över hur helgen har varit. Hon brukar svara med att hon fått meilet men inte svara på det jag skrivit vilket är helt ok. Men efter helgens meil har hon inte svarat alls, ringde henne dessutom både måndag och tisdag och bad att bli uppringd iom all ångest inför uppsägningen. Men hon ringde aldrig och dessutom så skickade jag ett meil igår om just hur jag kände och hur det gått med jobb men inte det har hon svarat på. BESVIKEN... ska träffa henne imorn men inte så sugen just nu.
Sen min "bästis" ja jag är väl hennes bästis iaf, finns där för henne i alla lägen och på hennes vilkor men nu e jag så trött på det och att det bara är en envägsrelation. Samtidigt är det svårt för det är inte så attjag har en massa andra vänner men är så trött på att även där bli besviken när jag faktiskt försöker vara öppen och be om hjälp men inte få någon respons. Allt och alla andra är viktigare.
Även besviken på mig själv som låter mig påverkas så av alla runt omkring mig och ffa för att jag tar ut det på min egna hälsa istället för att ta ut det på dem som faktiskt gör mig illa. Fast min psykolog kan jag och kommer jag nog prata med imorn.
Ätit så äckligt mkt och mår så dåligt men vill inte kräkas men måååste. Orkar inte göra nått just nu har inte promenerat varken igår eller idag och orkar bara inte.
Kommentarer
Postat av: Anni
Jag känner så väl igen den känslan. När vår son blev sjuk försvann flera av våra vänner. När jag blev sjukskriven var det väldigt få som hörde av sig. Och de som gjorde det var ofta helt andra personer än vad jag hade väntat mig. Men nu finns det inte så många vänner kvar längre. Visst, man behöver kanske inte sådana personer i sitt liv. Men NÅGON behöver man ju.
Så bra att du har en tid hos psykologen i morgon. Det kan ju faktiskt finnas en godtagbar förklaring att hon inte återkommit till dig. Och annars så har ni en chans att reda ut det. När man gör så stora ändringar i sitt liv som du gör behöver man ha någon i ryggen.
Kram och sov så gott i natt!
Trackback
