Övertalar mig själv

Övertalar mig själv ständigt och tvingar mig till att göra saker jag planerat och bestämt, sociala saker som att träffa mina vänner och familjen eller bara att ta mig till jobbet. Visst är det så att när jag väl är där och gör sakerna så är det trevligt men jag känner mig oftast otålig, rastlös och orolig. Blir först lugn när jag är på väg därifrån full med tankar om vad jag ska hetsa med. Hem till min lilla stuga som jag älskar men som är så ekande tom. Kan allting härröra från min brist på manlig kontakt? Min brist på kroppslig kontakt, min längtan efter en man och sorg över att inte hittat rätt?
Jag övertalar mig till att göra saker för att jag tror att det är bra för mig, för att alla säger till mig att det är bra för mig och det är det kanske men varför försvinner inte ångesten då? varför tar det inte bort hetsen?

Kommentarer
Postat av: Anni

Hej!

Oj vad jag känner igen mig. Jag kan också tvinga mig att göra saker och även om det är trevligt så känner jag mig bara tom och orolig.

Om jag får gissa (och det ska jag väl inte egentligen) så tror jag inte allt handlar om längtan efter en man. Jag kan känna mig fullkomligt ensam fast jag har man och barn som klänger på mig. Å andra sidan är det väl de som får mig att kämpa vidare.

Hur går det, har du hittat en annan terapeut?

2010-05-24 @ 14:06:21
Postat av: Jenny

Kan bara hålla med dig och föregående kommentator= jag känner så otroligt mycket igen mig! Du, du är inte ensam. Jag känner mig också tom, ofokuserad, ointresserad, orolig. Och jag kan säga att det avhjälps inte av varken sambo (eller hund. Tomheten finns kvar, känslan av ensamhet. Längtan efter det man ska hetsa när man kommer hem från vart man nu är(jag slutar tidigare än min sambo). Du beskrev det så tydligt. Och även det här att alla andra säger att det är bra för en men att det inte tar bort hetsen och ångesten. För det gör det inte... ska det försvinna måste vi kämpa mot äs först och främst, det är jag övertygad om. Men hur kämpar man mot en fiende man inte fysiskt kan "slå ihjäl"? det är det som är så svårt när man har levt så här länge och blivit så påverkad psykiskt, det är svårt att finna kraften och det klarar man inte helt på egen hand. vi får försöka kämpa för den vård, den hjälp vi behöver. Kram på dig! Jenny

2010-05-24 @ 16:58:39
URL: http://bortomljusochmorker.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0