frokenlejon

Lyssnar på Ane Brun och försöker sammanfatta dagen och kvällen. Allt var så bra, ok vädret var inte toppen men det var varmt och gott och jag och syster låg vid havet och mös. Sen in till stan igen och jag bestämde mig för att möta upp en gammal kompis och hennes kompisar. Mkt strul med vad jag skulle ha på mig men cyklade iväg och kände mig fin. Åt och drack gott och njöt i sällskapet, mkt skratt. Träffade bla en supertrevlig tjej som jag säkert kommer ha kontakt med.
Sen cyklade jag hemåt med ett leende på läpparna, kände mig glad och såg fram emot att prata med R. Ringde honom och han var på festival, lite berusad lät han men glad.
Allt frid och fröjd och trevligt. Sen berättar han att han minsann redan blivit uppraggad och tillfrågad om att följa med en tjej hem. Men att han givetvis inte skulle göra det för han gillar ju mig jättemycket. Hur ville han att jag ska ta det?, jag kände mig så sårad och sa det. Han förstod först inte utan tyckte jag var tramsig (mina ord inte hans) men när jag fick förklarat bad han om ursäkt men sen kom en lång harranga med ord till hans försvar och han bara babblade på om att han minsann varit svartis för att jag var ute och festade i sthlm där det finns massa snygga killar och att jag inte sa till honom så mkt som han säger till mig om hur mkt jag tycker om honom etc etc.
Jag satt bara tyst. Tyst tills han lugnade ner sig och jag fick sagt till honom att jag inte ville höra ngt försvar utan att jag ville han skulle förstå varför jag blev sårad och sen fick jag ju även säga att även hans ord till försvar sårade och visste inte riktigt hur jag skulle tolka dem. Jag vet att han tycker om mig jättemycket och jag tycker om honom också jättemycket men jag kan inte riktigt än klä mina känslor för honom i ord som förälskelse eller kärlek än och försökte än en gång få honom att förstå det och att försöka ha tålamod. En ny babbelharranga bla om att han minsann inte var svartsjuk och att han absolut ville att jag skulle ha så kul jag bara kunde. Jag satt tyst. Men tillslut kunde jag inte lyssna längre utan sa till honom att vara tyst för han bara snubblade runt med orden och trasslade in sig och drog en massa slutsatser utan att lyssnat på mig.
Sa till honom att jag tyckte om honom men att jag inte ville prata mer ikväll då vi båda är lite onyktra och dessutom 60 mil ifrån varandra. Ville vi skulle höras imorn istället. Då la han på luran. Kändes såå tungt och ledsamt men kände att jag inte kunde nå fram till honom för han bara pratade på utan att lyssna. Han skickade ett sms där han skrev att han inte kunde säga annat än förlåt och en fråga om allt kan bli fel och att jag inte fick betvivla att han tycker om mig. Svarade med en puss och att jag inte tivivlade men att jag kände mig lite ledsen. Han ringde direkt upp och var betydligt, eller iaf lite, lugnare, han lyssnade lite mer och vi fick pratat lite mer och avslutade samtalet betydligt mer positivt än innan.
ÅÅÅHHHHH, vill bara ha honom här och kramas hårt och länge.
Vad snabbt det kan gå från toppen till botten.
Behöver verkligen en kram ikväll.
Försöker återskapa kvällens tidigare härliga stämning där jag kände mig stark och glad och bubblandes när jag pratade om R. Nu känner jag mig bara trött, tom och värdelös och ganska rädd.