frokenlejon

Bubblar inombords, känns som jag ska sprängas. Så mkt funderingar och tankar som far omkring som en svärm med knott. Irriterande och omöjliga att ignorera.
Vet inte alls var jag har T för tillfället, har bara en sådan stark känsla av att hon inte vill umgås med mig. Många små saker som sårar och gör att jag känner mig än mer ensam. Hon är ju trots allt den som vet mest men ändå förstår hon inte eller så lyssnar hon inte eller bryr sig inte, jag vet inte vad jag ska tro.

Var hos psykologen igår och fick då chansen att prata även med psykiatrikern ang antideppen och nu ska jag prova att ta den på kvällen istället och vänta med att öka dosen ytterligare. Har känt mig piggare idag så får väl se vad som händer när jag tar den ikväll.

Fick i uppdrag att skriva en aktivitetsdagbok av psykologen, skriva ner allt jag gör och hur det får mig att må. Ungefär som en matdagbok. Ganska svårt och jobbigt ibland, rädd för att överdriva/underdriva och rädd för vad han ska läsa ur det jag skriver. Att han ska tycka att jag inte mår tillräckligt dåligt för att få hjälp. Känns det igen? Precis samma känslor som med matdagboken. Vågar inte lita på mig själv och vet inte vad som är sannt eller rätt.

Vill bara till sängen och sova så att jag kan få försvinna in i drömmarnas värld och drömma om att någon ser mig, är intresserad av mig och tycker jag är något. Drömma om att ligga i en mans armar och bara försvinna. Drömmer många härliga, känslosamma och jobbiga drömmar och längtar ständigt dit.