frokenlejon

Har kommit på en sak ffa i min relation med R. När han pratar om sig själv så framhäver han alltid det positiva och säger bra saker om sig själv och det kan reta mig lite ibland. Nästan så att jag kan tycka att han är lite självgod ibland. Men så börjar jag tänka på hur jag själv gör och det enda jag gör är att prata om det jag inte gör, kan, vill eller att berätta om mina negativa sidor. Det är ju bara så knäppt eg. E det typiskt kvinnligt eller typiskt äs eller bara typiskt mig? Nu när jag börjat tänka på det så försöker jag säga saker som är bra med mig. Men det är så svårt för jag hittar inte så mkt som jag själv tycker e bra och man kan ju alltid vända och vrida på det så att det blir dåligt iaf.