frokenlejon

Nej jag vet i fan hur det här ska gå. Vi tänker så olika om så mkt och det känns som vi krockar hela tiden. Stänger jag bara av hjärnan och bara känner efter vad jag känner för honom så blir jag varm och ler men det är så mkt som gnager hela tiden. Små saker som har med grundläggande inställningar att göra om hur man ser på saker och ting. Blir så jobbigt varje gång vi pratar i tfn och det är så svårt att få fram vad man känner så då blir jag tyst istället och känner att jag blir irriterad inombords på det han säger. Känns som han har en bild av mig eller har haft en förhoppning om mig till viss del pga mitt arbete att jag ska vara på ett visst sätt. Och sån är jag inte. Likadant har kanske jag haft det. Han har ju från första stund pratat om att han absolut ska sluta röka och snusa och vill röra på sig mer äta bättre etc men nu går han i försvar så fort det kommer på tal och det är dessutom inte jag som för det på tal utan han själv. Jag har bara sagt att jag tycker det är äckligt med rökning och att jag har svårt att se mig själv med en rökare (oskyldiga lilla hycklare är jag som håller på med mitt egna äckel). Äh jag vet inte. Vill bara njuta och bara vara glad och kär. Längtar till ons då jag ska till honom men är samtidigt lite rädd för att det kommer bli komplicerat. Vill inte ha komplicerat, inte än iaf vill bara njuta och inte tänka. Men är samtidigt så rädd för att känna för mkt, rädd att jag ska explodera då och tappa greppet helt och sen bli så vansinnigt sårad. Fan vad jag hatar rädsla, är rädd hela tiden för en massa saker. Hela tiden denna rädsla.