Gå ner i vikt med äs
Gårdagen började med nya tag, försökte ignorera känslan av triumf av att jag kräkt dan innan. Allt kändes som att det var i sin ordning, suck vad knäpp man är i skallen eg. Nåja åt frulle i sängen och tog det lugnt och mös runt i huset plockandes med lite här och där. Gav mig ut på en skön powerwalk fast besluten att fortsätta försöka gå ner lite till och stanna i vikt och inte gå upp igen. Har minsann plockat upp flera plagg som legat i "dåliga samvetet/skäms-lådan" som nu passar :).
Ni som läst i min blogg sen innan vet att jag blivit opererad för struma för nu 6 år sedan och efter den har jag haft jättesvårt att hålla nere vikten och nu menar jag inte på en osund nivå. Innan jag blev sjuk med struman så vägde jag ca 68 kg (är 173cm lång) och kämpade givetvis hela tiden för att gå ner till iaf 65 helst 60 vilket inte är en sund nivå för mig som är allt annat än tunn i kroppsbyggnad.
Nåväl, när jag så fick diagnosen struma så fick jag mediciner som helt slog ut min ämnesomsättning och på bara några veckor gick jag upp 15!!! kg, vägde alltså 83 kg. Total katastrof för en bulemiker, men när man inte har någon ork i kroppen till att göra något alls och ingen hunger så var det bara att vänta ut tills vi kunde minska ner på medicinen och jag blev opererad. Tog väl ca 6 månader innan jag var nere runt 72-75 kg och sen har de senaste 6 åren varit en kamp mot vågen och levaxinet. Tar jag en dos som gör att jag håller vikten normal runt 70kg så blir jag stressig och stimmig i kroppen och mår skit. Så därför ligger jag nu på en dos som gör att kroppen håller sig lugn men jag går så jäkla lätt upp i vikt. Har legat mellan 73-78 kg och ibland lyckats komma ner till 70 kg men då endast med träningvarje dag och inget att äta utöver det vanliga. Och så fort jag försöker slappna av lite och unna mig så går jag upp.
Sen har vi då mr/mrs äs också som gör det näst intill omöjligt att gå ner på ett sunt sätt. Varje gång jag känt mig motiverad till att försöka komma igång och gå ner lite med bra träning och bra mat så slutar det med att ångesten tar över och jag blir helt fixerad. Som nu. Får ångest av allt jag äter och dricker och kompenserar med jämna mellenrum och är så vaninnigt livrädd att jag inte ska kunna sluta äta utan gå upp i vikt igen. Ffa nu sen jag träffat R så spinner det igång ännu mer. Han har ju bara sett mig så här. Har ju dock berättat en del, men från att berätta till att han ska förstå en äs-hjärna det är en annan sak. Hatar ångesten hatar ångesten, älskar ju mat men hatar vad mat gör med mig psykiskt och psykiskt.
Ni som läst i min blogg sen innan vet att jag blivit opererad för struma för nu 6 år sedan och efter den har jag haft jättesvårt att hålla nere vikten och nu menar jag inte på en osund nivå. Innan jag blev sjuk med struman så vägde jag ca 68 kg (är 173cm lång) och kämpade givetvis hela tiden för att gå ner till iaf 65 helst 60 vilket inte är en sund nivå för mig som är allt annat än tunn i kroppsbyggnad.
Nåväl, när jag så fick diagnosen struma så fick jag mediciner som helt slog ut min ämnesomsättning och på bara några veckor gick jag upp 15!!! kg, vägde alltså 83 kg. Total katastrof för en bulemiker, men när man inte har någon ork i kroppen till att göra något alls och ingen hunger så var det bara att vänta ut tills vi kunde minska ner på medicinen och jag blev opererad. Tog väl ca 6 månader innan jag var nere runt 72-75 kg och sen har de senaste 6 åren varit en kamp mot vågen och levaxinet. Tar jag en dos som gör att jag håller vikten normal runt 70kg så blir jag stressig och stimmig i kroppen och mår skit. Så därför ligger jag nu på en dos som gör att kroppen håller sig lugn men jag går så jäkla lätt upp i vikt. Har legat mellan 73-78 kg och ibland lyckats komma ner till 70 kg men då endast med träningvarje dag och inget att äta utöver det vanliga. Och så fort jag försöker slappna av lite och unna mig så går jag upp.
Sen har vi då mr/mrs äs också som gör det näst intill omöjligt att gå ner på ett sunt sätt. Varje gång jag känt mig motiverad till att försöka komma igång och gå ner lite med bra träning och bra mat så slutar det med att ångesten tar över och jag blir helt fixerad. Som nu. Får ångest av allt jag äter och dricker och kompenserar med jämna mellenrum och är så vaninnigt livrädd att jag inte ska kunna sluta äta utan gå upp i vikt igen. Ffa nu sen jag träffat R så spinner det igång ännu mer. Han har ju bara sett mig så här. Har ju dock berättat en del, men från att berätta till att han ska förstå en äs-hjärna det är en annan sak. Hatar ångesten hatar ångesten, älskar ju mat men hatar vad mat gör med mig psykiskt och psykiskt.
Kommentarer
Trackback
