frokenlejon

Hej!
Hemma efter en mysig stund på stan med bio och mat med fina vännen A. Imorn hägrar heldag med kören och kvällsmys med bästa vännen T. Känner mig lyckligt lottad som har dessa fina vänner.
Varför kan jag då inte prata med dem och öppna mig mer. Jag kan prata om en hel del och öppna mig till viss del men det är fortfarande så mycket jag döljer. Jag har inte orden att sätta till mina känslor och jag vågar inte riktigt leta efter dem heller.

Veckan har varit ganska ok ändå trots konstant rädsla/sug att släppa på kontrollen och sluta träna börja hetsa. Men jag har lyckats hålla stånd.

Har haft ganska jobbigt att andas i veckan och haft smygande ångest, nästan som panikångest flera gånger ffa på jobb. Det är så tröttande och ledsamt och det bidrar till att jag inte orkar träna eller äta rätt. Sen att min fina vovve är gammal och sliten och inte orkar följa med på mina stavrundor bidrar ocskå. Det är svårt att motivera sig till att först gå en gammelmans-promenad med honom och sen ut och stava själv i mörkret.

På tal om mörker så har gamla tankar/känslor smygit in i mitt medvetande igen. Om att inte leva längre. Och det är en sådan trygghet att känna det, jag kommer ändå inte leva så länge till, snart slipper jag.

Är faktiskt lite orolig för hur jag mår just nu. Gillar inte att jag inte klarar av att svara på frågor tex om mitt pensionsparande eller liknande utan att jag känner att jag går upp i taket och blir jättestressad. Jag kan inte ta ställning just nu, känner mig på bristningsgränsen till något, vet inte riktigt vad men känner igen en del från utbrändheten.

Ändå planerar jag för framtiden hela tiden, har massor inbokat i höst, roliga saker som jag ser fram emot och jag planerar att höra av mig till en kille som visat intresse. Men.... ändå vill jag inte finnas längre och det är precis som att tryggheten i att jag inte kommer göra det gör att jag orkar leva just nu för jag vet att det finns ett slut.

Ledsen att ni får ta del av mina mörka tankar men så är det just nu.