frokenlejon

Vågar inte tro att det är sant, att så som jag lever just nu med normalt ätande(mao ingen hets eller överätning) och normalt tränande(mao stavgång och styrketräning) ska kunna vara beständigt. Det krävs så otroligt mycket energi för att hålla det uppe och klara av att fortsätta likadant.
Nog för att jag har svårt för att lita på andra människor men tilltron och tilliten till mig själv är om möjligt ännu sämre. Jag går bara och väntar på att jag inte ska orka längre och bara släppa allt. Det är ju så det alltid brukar vara. Samtidigt som rädslan för det är jättestor så finns det en otroligt stor längtan efter det också. Men just nu vill jag njuta av att jag har kläder som passar och sitter snyggt utan att jag behöver hålla in magen hela tiden eller att alla mina tröjor/topar måste vara pösiga.


Malin skrev så otroligt bra och träffande:
Det är som att jag gick på en smal lina av perfektion. Linan var uppspänd mellan två bergstoppar och om jag kunde vara oerhört kontrollerad och gå alldeles spikrakt kunde jag gå på linan utan att trilla, och då var jag säker. Men gjorde jag det allra minsta lilla felsteg - ja då trillade jag rakt ner flera hundra meter.

Det är så makalöst bra skrivet och såå träffande. För mig känns det som att jag trampar vatten och så länge som jag trampar hela tiden så går det bra men slappnar jag bara av en liten liten stund så sjunker jag ner i djupet och då hjälper det inte hur mycket jag än trampar.