har ingen ork att ge mig själv en chans
Jag orkar inte med längre. Orkar inte tänka på mat hela dagen, tänka på allt jag vill men inte ska äta. Jag är sugen totalt heeela tiden. Vill bara äta äta äta. Och det är såå tröttsamt och tar så mycket energi. Både att tänka på det och att motstå det. Orkar snart inte hålla emot längre. Vill bara ge upp (än en gång).
Pratade ju med min läkare idag ang min "nya" T3 medicin och hade ju tänkt att även prata lite om mitt mående. Men det gick bara inte. Jag hörde själv hur jag tog över samtalet och bara styrde in det på det positiva med T3-medicinen, bara för att jag ska få fortsätta med den. Suck, varför gör jag så, varför kan jag inte bara slappna av lite och bara säga som det är?
Men vad vill jag egentligen? Vill jag bli frisk? Orkar jag kämpa mer? Nä, det är väl just det, jag har lite gett upp. Har gått i så mycket terapi och kan inte låta bli att både se och känna mig som ganska hopplös. Jag är inte speciellt "likeable" med mitt humör och sätt att vara. Jag har aldrig varit med om att få sympatier eller tröst av någon läkare eller terapeut. Sen att jag inte låter dem göra det kan ju ha en hel del med det att göra. Jag slappnar aldrig av och är alltid beredd på att någon ska attackera mig så att jag måste försvara mig själv. Är så vansinnigt trött på mig själv. Om inte jag gillar mig hur ska då någon annan kunna göra det? Men jag orkar bara inte ta tag i det, orkar inte börja om på ny kula igen och vet ärligt talat inte vad jag ska göra, vad för hjälp jag skulle kunna få.
SUCK!!!
Pratade ju med min läkare idag ang min "nya" T3 medicin och hade ju tänkt att även prata lite om mitt mående. Men det gick bara inte. Jag hörde själv hur jag tog över samtalet och bara styrde in det på det positiva med T3-medicinen, bara för att jag ska få fortsätta med den. Suck, varför gör jag så, varför kan jag inte bara slappna av lite och bara säga som det är?
Men vad vill jag egentligen? Vill jag bli frisk? Orkar jag kämpa mer? Nä, det är väl just det, jag har lite gett upp. Har gått i så mycket terapi och kan inte låta bli att både se och känna mig som ganska hopplös. Jag är inte speciellt "likeable" med mitt humör och sätt att vara. Jag har aldrig varit med om att få sympatier eller tröst av någon läkare eller terapeut. Sen att jag inte låter dem göra det kan ju ha en hel del med det att göra. Jag slappnar aldrig av och är alltid beredd på att någon ska attackera mig så att jag måste försvara mig själv. Är så vansinnigt trött på mig själv. Om inte jag gillar mig hur ska då någon annan kunna göra det? Men jag orkar bara inte ta tag i det, orkar inte börja om på ny kula igen och vet ärligt talat inte vad jag ska göra, vad för hjälp jag skulle kunna få.
SUCK!!!
Kommentarer
Postat av: Linn
Åh, vännen! Vet precis hur det känns att alltid vara beredd på attack. Jag tror att det är en naturlig reaktion på alla besvikelser som vi upplevt, både ifrån andra men framför allt från oss själva. Problemet är att vi fastnar i detta sätt och vara och då kan vi aldrig komma framåt, hur jobbigt det än är att inse så behöver vi andra människor, särskilt när vi är svaga själva. Tänker också på din vän T, det var säkert inte alls dennes mening att inte fråga hur du mår, ibland känns det dock som att världen inte är gjord för oss som inte konstant kan hävda oss, som tycker det är fruktansvärt jobbigt att be om hjälp och som inte tror att folk skulle tycka om en som man är. Jag tycker iaf om dig:). Hoppas du mår bättre snart! Kram!
Trackback
