Till HejHej
Kram
Jag håller helt med dig, det är underbart att skriva av sig och få kommentarer från andra i en liknande sits.
Kram!
Det är Masesgården jag vart på,www.masesgarden.se och jag rekomenderar verkligen ett besök.
Ganska dyrt men värt varenda krona. Kolla in!:)
Du gissade rätt,jag läser din blogg från och till.
Har ingen funktionell data för tillfället, tankar på att starta blogg skjuts upp. I ärlighetens namn så håller jag på att inbilla mig själv om att jag är frisk snart. Ansökan till mando har jag lagt på is, jag har väll inte ätstörningar? jag är bara missanpassad... jag pendlar mellan något läge där allt känns okej, där jag kan skymta ljuset i slutet av tunneln men jag faller alltid ned i melankoli. Inget är väll evigt. Större delen av min vakna tid är jag på flykt, vad flyr jag från? Varför känner jag mig ofullständig? har jag tappat bort bitar av mig själv? Var det någon som stal dem? Får en känsla av att träning, bantning, droger etc har fått agera lim, försökt laga min trasiga själ? försöker hålla ihop men det faller alltid i tusen bitar.
Jag har precis börjar arbeta igen, tillskillnad från din situation som låter som ett helvete så är min bra. Bra resultat och en chef som kramar en, kollegor som firar en för goda insatser. Men jag vill inte stå i centrum, höga förväntningar, det känns som om jag lurar folk. För jag kommer misslyckas och göra dem besvikna. I deras ögon är jag hon med skrattet, paradoxalt?
Det känns bra, att jag sprang två mil idag, det som i min värld är av värde.
Kanske är problemet att somliga av oss applicerar all vår lycka på en enda sak i våra liv och att det handlar om att prestera. Har jag definierat lycka fel? lycka är väll endast ett mänskligt påfund?
Jag har liksom alla ni andra jagat lycka, att en viktnedgång med x antal kilo skulle vara lika med lycka. Kanske lyckas man och upplever en sekund av lycka, en lycka som ebbar ut, rinner ur sanden och tillslut kollar man sig i speglen och ser bara fett. Kanske hetsar man och blir ännu olyckligare eller så lyckas man aldrig med viktnedgången och förblir alltid misslyckad. Ett enda projekt: att gå ned i vikt för att finna lycka, när man misslyckas har man inget annat som håller en ovanför ytan. Bör man ha flera lyckoprojekt? fallskärmar om ett misslyckas? Eller bör man kanske acceptera tingen för vad dem är och släppa taget? Jag tror på att vi måste se lidandets sanning och dess orsaker för att slutligen finna den väg som skall leda ossfrån lidandet... Varför i helvete lider vi?
Buddha skulle väll säga för att vi är så upptagna i våra egna egon, vår illusion om jaget och den eviga jakten för att tillfredställa jaget. Lyckan är kanske ett omöjligt projekt, tänk om vi kastar bort hela våra liv på att jaga något som inte existerar.
Samhället är väll byggt på den lilla människans jakt efter lycka och fulländelse? Vi konsumerar, pluggar, jobbar, reser etc. och allt detta är väll ett sökande? eller en verklighetslykt? olika metoder att stilla en hunger som bara växer ju mer vi konsumerar? Vi som inte ser mening i detta sållas väll bort. Vi som misslyckas med lyckan, vi som inte kag fullfölja våra studier, arbeta, bli förälskade, älska och/eller skaffa barn. Vad händer med oss som inte kan anpassa oss till samhällets normer? Är det fel på mig eller är mina reaktioner på de situtioner jag levt i normala? Ångesten kanske vill säga mig något, varna mig, få mig att byta riktning. Kanske skriker den " du springer på fel väg, sväng av" men jag är så dum, jag springer in på samma jävla väg, flyr flyr flyr. Men verkligheten är som ett gummiband, det kan tänjas och tänjas men förr eller senare tar det stopp och det flyger tillbaka för att slå en i ansiktet.
nu har jag ventilerat dagens flummiga tankar, jag lär återkomma, ta hand om dig. Hur man nu gör det på bästa sätt, alltså tar hand om sig.
