Klassiker
f'låt
Jag har just hittat till din blogg och känner dej inte,men det är så tråkigt att se att nån mår så dåligt.Köra runt och ha panikattacker på motorvägen och leva med nerdragna rullgardiner,jag känner igen mig i det du skriver.
Det låter verkligen som du behöver lite lugn innuti.
När du gick i terapi fick du nån medicin då,typ mot ångest eller antidepp eller nåt? Träffade du nån läkare?
Ingen ska behöva lida så där, jag hoppas att du kan få lite råd av nån som bor i ditt område,om det finns nån bra terapeut eller psykiater.
Jag hade en vidrig terapeut i 2 år,innan jag vågade säja ifrån och slutade där.Sen hittade min mamma en terapeut som anhörigföreningen rekommenderade. Han är jättebra,men han har ju inte lyckats bota mig,men han hjälper lite iallafall.Jag har fått massa olika mediciner men dom funkar inte på mej,utom sovmedicinen.Men du låter väldigt nere så du kanske skulle ha hjälp av antidepp-jag vet att dom funkar på många även om en del,som jag,inte reagerar på dom.
Har du nån vän som gör att du mår bättre när du är med henne/honom-du låter som du kämpar i ensamhet?
Hoppas du kan tillåta dej själv att tycka att du är värd ett bättre liv och är modig o söker hjälp igen.Önskar dej jätte mycket lycka till med din kamp!
Hej vännen,
Har du läst en blogg av en tjej som heter Ellinor? (http://ellinorss.blogg.se/). Hon har också panikångest och det som slog mig när jag läste ditt inlägg var att det verkar som man så att säga kan döva panikpångesten med mat (eller att man försöker). Jag har aldrig haft panikångest så jag vet inte hur det känns, men både du och Ellinor beskriver det där med att man antingen hetsäter eller har ångest. Så hemskt, snacka om pest eller kolera....
Hoppas du kan få den hjälp du behöver!
Stor kram
