frokenlejon

Precis pratat med min underbara vän T. Känns så mycket bättre att få prata av sig med henne. Även om jag säger otäcka saker så försvinner hon inte. Hon tycker jag ska ringa min läkare imorgon, men jag vet inte, just nu är det ju ganska ok

Det här är en ny upplevelse för mig, all denna ambivalens. Om det är något jag alltid varit bra på så är det att ta tag i saker, det har kanske inte alltid blivit som jag velat eller tänkt men jag har sällan tvekat så inför att ringa en läkare.
Är såå rädd. För att bli missförstådd eller inte tagen på allvar eller att bli förstådd men att jag inte mår tillräckligt dåligt för att få hjälp.

Sååå rädd och känner mig så liten och ynklig inför detta och vill bara känna mig stor och stark.