Försvinner
jag tänker på dig imellanåt=) Jo, jag känner mig som en droppe i havet jag med, en värdelös liten osäker tjej som försvinner och glöms bort, om och om igen. Det är svårt att inte känna sig ensam när man faktiskt är det å andra sidan så stöter man nog bort många människor. Jag är nog inte rätt person att ge råd och jag är ganska usel på det men vad jag tror att jag behöver, och kanske du med, är en paus från allt. Jag ska cykla en bra bit upp i Sverige och tälta och leva på vandrarhem, kanske är det sådant man behöver? Bort från all press, alla tankar och all stress. Skapa nya minnen och träffa människor, ta sig fram med sin kropps styrka, låta kroppen bli ett verktyg och inte ett objekt som skall svältas och våndas för att uppfylla perfektion. Vara nära naturen som människan bör.
Känner du någon i "verkliga" liver som har ätstörningar? För det kan hjälpa att tala och umgås med andra i samma sits. En tjej på jobbet öppnade sig och berättade om sin ätstörning och för första gången på länge lättade jag på mitt hjärta mellan fyra ögon. Så skönt att prata med någon som förstår, hur som helst så peppade hon med mig på denna cykelsemester och jag ska åka vad än ätstörningen säger.
Vi kan inte gömma oss hela livet, även om det är svårt att bryta gamla mönster. Jag känner mig trött, sliten, tom och misshandlad efter alla dessa år MEN all denna skit får inte bli förgäves!
Man måste nog utsätta sig själv för sina rädslor. Även om jag spytt många gånger denna vecka samt hetsat smördeg för en timme sedan så försöker jag tvinga mig ut i det sociala livet UTAN någon berusning i kroppen, bara vara jag och acceptera mig själv som en ätstörd, blyg och osäker tjej. Och mina arbetskamrater tycker faktiskt om mig, ingen hatar oss som vi hatar oss själva och ingen tänker avskyvärda tankar om oss.
Jag har sakta börjat trivas i umgänge med andra, ibland får jag panik och vill fly eller känner mig osynlig men jag vet att det bara handlar om hur jag upplever världen.
En fråga som jag inte vet om du kan svara på men tror du att det är vanligt att man blir bipolär av ätstörningar?
Hoppas jag skrivit något vettigt, jag önskar att jag kunde knacka på din dörr och ge dig en varm kram. Du är viktig! Du kanske kan engagera dig i djur eller miljö? det hjälper, man känner sig viktig och man känner att man är en del av något stort. Att hjälpa andra brukar vara det bästa sättet att hjälpa sig själv. Ta hand om dig, kramar
