frokenlejon

Har en jättetrevlig häst att rida två gånger i veckan och det är så bra att hon finns i stallet bara 50 m bort. Hon är trevlig att ha att göra med och rel lättriden. Allt gott så långt. Men... jag känner ingen glädje över huvud taget att rida, har ångest innan och tycker det är jobbigt att ha inplanerat att rida. När jag väl rider är det ok men med mycket frustration och ifrågasättande som visar sig i dåligt tålamod och självförtroende. Vill så gärna tro att det är bra för mig med ridningen att det någon gång ska vända men nu har det gått över en månad och jag känner fortfarande inget sug eller glädje, bara att det är jobbigt.

Julen; eftersom både jag och min syster är singlar och utan barn så brukar det bli en jul i ganska liten skala vilket brukar vara jätteskönt. I år ska släkten från Malmö komma. De är alla jättetrevliga och jag vet att mamma, ja även pappa och syster ser fram emot att träffa dem. Och så borde ju även jag. Som sagt de är jättetrevlig och väldigt okomplicerade. Men... jag tycker det är jättejobbigt att det ska komma så mycket människor (typ 7 utöver oss) och känner mig redan stressad över det. Orkar,vill inte vara social och trevlig.

Nyår; inte bjuden någonstans och vill ärligt talat inte gå någonstans heller men skammen av att sitta själv på nyår tär på mig och jag undivker att prata om det. En liten tanke fanns att fråga T om hon och hennes pv ville komma hit och kanske A men i min värld så har de flesta redan bestämt var de ska och redan tackat nej till flera fester innan de bestämt sig för vad de ska göra eller så har de ett bestämt gäng som träffas varje år. Något som jag aldrig upplevt, eller iaf inte när jag varit singel. Iaf så pratade jag och T i veckan och hon frågade vad jag ska göra på nyår och jag svarade att jag inte hade något planerat utan skulle vara hemma, kändes skönast så iom att Douglas är så rädd för smällare och är så skruttig, skyllde på att jag inte ville lämna honom själv hemma eller ta med honom någonstans(vilket iof är sant). Så tog jag mig i kragen och frågade om hon och J ville komma hit för en mysig nyår. Och tro det eller ej hon sa ja. Hörde även med A men hon var redan uppbokad(visste jag väl). Så nu borde ju allt vara frid och fröjd och jag borde vara glad och nöjd. Men... tycker det är jobbigt och tänker på allt som ska fixas, vad ska man laga för mat, vad ska man ha på sig, och inte på ett mysigt sätt utan bara jobbigt. Och tänk om de eg inte vill komma utan bara gör det för att vara snälla och tänka om de inte kommer ha trevligt.

Allt är jobbigt och negativt just nu, inget är kul, ingen glädje. Gör saker för att det måste göras eller förväntas av mig. Har ett så stort förakt mot mig själv, min kropp och min person och vill bara gömma mig, vill inte mer. Har inte ens viljan att ta mitt liv, vill bara inte leva.
Ledsen för all bitterhet, negativitet och förakt som det dryper om i detta inlägg.