frokenlejon

Tröttheten har förlamat mig idag och det enda jag har velat och vill är att hetsa. Har inte haft ork att köra iväg och handla utan har istället fantiserat och planerat en hets imorgon istället. Hur skruvat är inte det? Om det nu är så att man dämpar känslor, i mitt fall nu antar jag tröttheten, varför tänker jag då så långt som till imorgon och bestämmer hur jag ska förstöra även den dan?

Har tagit det jag haft hemma men inte orkat så mycket. Tagit? det låter som om jag har snortat kokain eller druckit sprit eller nått. Äckligt är det iaf. Mensvärk sedan innan och nu är magen spänd som en uppblåst fotboll.

Men antar att jag på något sätt lyckats, för tröttheten är borta. Sitter mest apatisk och stirrar rakt ut. Mår illa, illa, ont i huvudet och är äcklad över mig själv.

Jag försår inte det här jag som bara för några år sedan var frisk, eller i alla fall så frisk som man kanske kan förvänta sig eller iaf så frisk som jag själv kunde förvänta mig. Jag kände mig som en nykter alkoholist som njöt av mat och som trivdes med min kropp och jag hade ffa släppt rädslan, rädslan av att falla dit. Eller var det mer än ett par år sedan, det känns som en evighet sedan samtidigt som det känns som alldeles nyligen. Varför tillåter jag mig falla så djupt igen?