frokenlejon

Ser en anorektiskt sjukligt smal kille på tv och blir så avundsjuk, varför kan det inte vara jag som är så smal????????
Vet ju egentligen att jag inte vill se ut så men just nu önskar jag av hela mitt hjärta att jag vore anorektisk.

Känner mig så jäkla ensam och eländig.
Klarar inte av att prata ens med T för hon finns inte tillgänglig (hon håller på att natta sonen) eller jag ger henne kanske inte möjligheten att vara tillgänglig och jag vet ärligt talat inte vad jag ska säga heller. Känner mig bara så ensam och som att jag kommer vara ensam för all framtid. Börjar tappa hoppet om att jag ska kunna träffa någon och leva i tvåsamhet. Vill bara träffa någon som det inte känns ansträngt ihop med, någon jag kan andas med.
Har haft en hel del kontakt med Anders och visst vi skrattar en hel del och han har skön inställning till mycket i livet och vi delar många intressen men jag kan inte komma ifrån att jag inte klarar av hans självupptagenhet och ofta brist på empati.

Planen för dagen var att jag efter jobb skulle gå en långpromenad med Douglas sen en tur till gymmet och ikväll hem till T och hennes son för middag och fredagsmys. Men har mått illa hela dan, hade säkert egentligen kunnat göra allt om jag inte kännt efter så jäkla mycket och övertalat mig själv att även känna hur trött jag är. Så nu sitter jag här utan att ha promenerat, tränat eller ätit nått bra. Stackars Douglas.

Stressad över hur äckligt det är här hemma, hur jag låter min kropp än en gång förfalla och över att jag inte ger mig själv möjligheten att ta hand om och bevara de relationer jag har.
Vet att jag inte får men är så arg på mig själv som försätter mig i detta helvete. Ledsen och vill bara gråta men den arga inom mig tillåter det inte, jag får skylla mig själv.