frokenlejon

Tack för alla kommentarer, känns skönt att inte vara ensam.
Gick väl egentligen ganska bra hos läkaren, han lyssnade, frågade bra frågor och förstod och jag ska trol prova en tilläggsmedicin (T3) till Levaxin.
Men..... jag bröt ihop totalt. Kände det redan på väg dit att tårarna började fylla upp varje vrå av ögat. Jag, som aldrig eller nästan aldrig gråter och ffa inte inför någon annan. Satt en liten stund i väntrummet, satt som på nålar ville bara fly därifrån. Blev insatt i läkarrummet och i samma stund som doktorn kom in så började tårarna rinna. Och jag kunde inte sluta, hur jag än försökte. Jobbigt men känns ändå ganska bra faktiskt, kanske det fick honom att lyssna lite extra noga på det jag hulkande försökte säga.
Ändå lite stolt över mig själv som lyckades släppa efter både igår kväll hemma och idag hos läkaren. Det var så skönt att få gråta, även om jag inte blev tröstad, så var det skönt att jag släppte ut lite känslor.
Varit helt slut efter det ochhar bara gottat mig vid sjön och faktiskt så känner jag ett litet spirande hopp eller iaf en förhoppning. Kanske det kan bli människa av mig en gång också.

Och det var så skönt med de frågorna han ställde, de var så bra och de var sådana som jag kunde svara på och sådant som jag själv tänkt på och kanske tänkt nämna. Och han, läkaren, har lagt upp en plan. Först ska vi prova T3 och om det inte fungerar så vill han sätta in seretoninhöjande och någon typ av samtal. Men en sak i taget, först ska jag få ett recept på T3(han ska ringa mig ang det idag eller imorgon, behövde kolla upp med endokrin lite först ang doser etc).
Jag kommer inte bli lämnad i sticket utan vi ska reda ut det här tillsammans.